EmiliaMEE

Alltså egentligen, egentligen har jag aldrig förstått mig på mig själv. Låter det konstigt eller? Jag har ingen aning om hur jag kan må som jag mår när jag är i den här situationen.

Jag känner mig inte minsta glad... 
Ändå har jag ju mina vänner, vänner som faktiskt aldrig sviker, det vet jag ju. Men varför mär jag inte lycklig för då?
Jag känner typ att jag kan börja gråta för minsta lilla nu.
Jag vill vara glad. Jag vill skratta och verkligen mena det. Jag vill kunna le och det ska stråla om mig.
Men går det? Nej verkligen inte!
Varför? Ingen aning!

Lycklig borde jag ju också vara eftersom jag ska gå på Peace and Love i sommar med mina solstrålar - Cirre och Jessica. Jag blir faktiskt riktigt glad när vi pratar om det, och jag kan verkligen se hur kul vi kommer ha att bo i ett tält ( som vi säkert inte ens kommer kunna bygga upp), äta massa skit mat, gå på toa på bajjamajor, inte duscha på 3 dagar, prata med så mycket sjuka människor. Som jag ser det är konserterna bara en bonus.
Jag har tänkt lite också, var det så att du sa att du skulle åka dit? Tänk om du ska det och vi träffas - igen. Då skulle jag nog finna min lycka igen!  Hoppas jag i allafall!